Sagan om Isfolket - Margit Sandemo FanPage

"En visa jag sjunger för eder
Så låtom oss gråta en tår
För gossen som tjänte hos Peder
I barndomens sorgtunga år

Blott arbete, slit och utskällning
Var den arme Lindelos dag
Från gryning till senaste kvällning
Han mötte blott bannor och slag

Ung Lindelo hade en broder
En syster han had' likaså
De hade ej fader, ej moder
Så Lindelo värjde de små

I Storskogatorpet de bodde
Och brödet dom åt var av bark
Va morgon till Peder han rodde
För Lindelo var ju så stark

Nu skall jag förtälja för eder
Hur det sen för dom månde gå
Den grymme och lömske herr Peder
Han krossade allt för de små

Så fager var Lindelos syster
Så liten och nätt som ett rö
Men framtiden blev henne dyster
Hon tidigt blev dömd till att dö

Så giv mej din syster till frilla
Sad' Peder till honom en dag
Nej du får inte göra så illa
Hon är bara 15 så ej henne tag

Du giver mej också din broder
Att arbeta uppå min gård
'Nej jag haver lovat vår moder
Att jag ska hålla de två i min vård

Och lillebror är bara åtta
För klen för att arbeta än
Han hjälper mej bara med måtta
Och han är min närmaste vän'

Till Lindelo Peder nu sade
'Du tror du är deras bror
Men din moder en annan nog hade
Så blott halvbror du är kan du tro'

Då sorgen grep Lindelos hjärta
Han kramade hastigt de två
Och sade, men dolde sin smärta
'Ack,, gråt inte mer kära små'

'Den onde herr Peder har smädat
Vår älskade moders namn
Jag aldrig förr haver hädat
Men nog skall jag hämnas den skam

Den onde herr Peder har lovat
Att från oss taga allt vad vi har
Om han icke får som han hotat
Men jag har nu gett honom svar

Nej aldrig jag låter er fara
Det lovte jag mor på mitt ord
Ni alltid hos mej måste vara
Vi ensamma syskon på jord

Ni delar mitt bröd och min boning
Som vi alltid har plägat, vi tre
Om Peder oss visar förskoning
Vi klarar oss nog, ska ni se'

Till torpet kom Peder så dyster
Medan Lindelo var på hans gård
Han skändade Lindelos syster
Hur kunde han vara så hård!?

Då lillebror sökte försvara
Sin syster mot så grym en man
De båda han dödade bara
Och sen så hastigt försvann

Då Lindelo detta fick skåda
En hårlock blev vit såsom snö
'Nu Peder har dödat dem båda!
Ack bara jag själv finge dö'

'Men först skall jag hämnas de arma
De stackars oskyldiga små
Må himlen sej sedan förbarma
Över själarna till dessa två'

Han begravde dem djupt uti skogen
Små blommor han satte därpå
Så tänkte han ge sej till gården
Att hämnas de syskonen små

Men vid stranden där väntade Peder
Med stocken och redo till slag
Och Lindelo blev slagen neder
Han banesår fick denna dag

Men till gravarna hade han hunnit
Uppå dem han segnade ner
Och långt innan solen upprunnit
De döda var blivna nu tre

Till himmelen foro de alla
Men blommor på graven månd' gro
Nu har I lyssnat I alla
Till sagan om ung Lindelo"