Annabella och hennes mor är kokerskor. De försörjer sig på att ordna maten på större bjudningar hos Ystads rika familjer. Under ett av deras uppdrag förälskar sig Annabella i Marcus Dalin, en ung löjtnant som står skyhögt över Annabella på samhällsstegen.

Men av misstag får Annabella ett mystiskt meddelande som egentligen var avsett för någon annan. Ett meddelande som Marcus intresserar sig för. Han försöker förhindra ett attentat mot kungen och meddelandet kan vara till stor hjälp. Men vad menas egentligen med "ALDEBARAN"?
--------------------------------------------------------------

Annabella är dotter till Ystads mest efterfrågade köksmästarinna, och är en duktig kock själv. När hon ska få ta hand om en egen middagsplanering så träffar hon den unge löjtnanten Marcus Dalin. Och det är en hel del drama på gång i huset. Dels är det Marcus' odrägliga fästmö som ställer till det, men det är något annat också...

Det här är det vanliga. Omöjlig kärlek över klassgränserna, gärna med någon extra komplikation (här att mannen är tvångsförlovad med otrevlig kvinna). Ett mysterium/äventyr. Småroliga poänger. Lyckligt slut. (ursäkta eventuell spoiler.) Ett extra plus här är all kokkonst från det tidiga 1800-talet.

Ett par ord om omslaget.
1. Detta händer inte i boken.
2. Kvinnan har långa klofingrar samt en stor gulaktig böld mitt på bröstbenet. Sexigt.
3. Ingen av dem har någon underkropp.

 

 

 

Polska Klucz do szczęścia

Jag arbetar för tillfället med att sökoptimera och göra bloggen mer användarvänlig. Under tiden kommer det dock se lite knasigt ut i perioder och vissa funktioner kan hoppa fram och tillbaka beroende på hur jag lyckas styra över html-koderna.

 

 

Helle stod helt ensam i världen då hon blev utsatt för ett brutalt mordförsök. Detta var anledningen till att hon lärde känna Christian och Peter, två unga män som blev hennes första verkliga vänner.

Men mördaren var fortfarande ute efter Helle...

 

 

Idag kunde man se Margit hos Malou i Efter tio på TV4. Om man missade programmet kan man kika på det här i efterhand. Tyvärr är det bara tillgängligt i 30 dagar från o med idag. Skall dock se om det inte blir tillgängligt på youtube framöver.

Margit är med från 42:30, så slipper du sitta o se en massa onödig reklam.

 

 

 

Det finns ju flertalet grupper på facebook, här hittar du en som är till för isfolksfans.

 

Från hon var fyra år, hade Fransiska blivit uppfostrad hos sin styvfar, den kalle och hårde Kornel Sack.

Hon var som i ett fängelse, och en dag orkar hon inte mer. Hon rymmer mot friheten och det lockande tornet i fjärran. Men skogen hon måste igenom är mörk och skrämmande, och så faller hon! Då hon vaknar, ser hon in i ett par mörka, vackra ögon...

 

Här är en artikel från VG om Margit som publicerades nyligen.

 

SKILLINGE (VG) I løpet av fire måneder fikk Margit Sandemo (89) regninger for til sammen 800.000 kroner fra advokat Tor J. Sibbern.

Om Boken:

I sitt 90. år synes Margit Sandemo at det er på høy tid å gjøre noe nytt: å lage en ganske annerledes bok enn det hun pleier. Hun har hentet frem (både fra glemselen og andre steder) skrøner, historier, vitser, anekdoter etc. – slike ting som får henne til å le.

Selv påstår Margit at hun begynner å bli glemsk (ingen andre har merket noe til det), men som hun sier: Så lenge man bare husker det som var muntert og morsomt, så kan man jo tåle det.

 

 

Norska Jomfruen fra Tåkeskogen

 

Danska Jomfruen i tågeskoven

 

 

I hela sitt liv hade Ylva levt skyddad tillsammans med sin farmor och knappt sett andra människor. Nu skulle farmodern dö och Ylva måste fly till Dimmornas skog. Om någon frågade, hade farmodern sagt, måste hon säga att hon var sexton. Ylva visste det inte, men vad farmodern försökte göra var att skydda henne från riddar Gerhard som hade herremansrätten till alla flickors jungfrudom. För att inte gå miste om en enda hade han bestämt att alla flickor som fyllt arton skulle föras till honom. Ylva var arton.
Men riddar Gerhard hörde talas om jungfrun från Dimmornas skog och han hade befallt att hon skulle föras till honom, kosta vad det kosta ville...

Anm. Ylva verkar heta Vendelin i senare upplagor än min.

-------------------------------------------------------

 

 

 

 

Tuva var sin far riddarens ögonsten. Det visste faderns fiende Grjot. För att kunna tillskansa sig riddarens gods planerade han att kidnappa Tuva. Kidnapparen skulle vara Ravn, Grjots bäste krigare som bara hade lärts upp till att döda.

Men Ravn kunde inte försvara sig mot någon som Tuva...

 

Bilderna som läggs upp under kategorin Fanart har jag med flit valt att inte ta med vem som är skaparen bakom verket. Detta beroende på att det många gånger är allt för svårt att hitta bildens källa.

Jag har många gånger snubblat över samma bild vid olika tillfällen. Jag nämner därför ingen till förmån för att ist nämna fel.

 

Om någon hittar sin bild här inne och inte vill att den skall vara med så är det enbart att kontakta mig så tas den bort.

Saga Simon av Isfolket och Lucifer

 

 

 

 

Det är en solig höstdag lördagen den 15 september 2001. Köerna ringlar sig långa utanför den årliga bokmässan i Göteborg. Mitt i folkhavet där inne tätnar trängseln kring ett litet bord.

Rader av rodnande flickor väntar med pocketkamerorna laddade och varsin tummad bok i famnen.

De är många som kommit hit den här dagen för att äntligen möta sin stora idol – Nordens mest sålda författare.

Och det är inte Astrid Lindgren, Peter Höeg eller Marianne Fredriksson. Knappast heller svenske Björn Ranelid som glider förbi uppståndelsen med hakan i vädret.

 

Nej, det handlar om den lilla kvinnan i krusigt hår som skriver personliga hälsningar med sirlig handstil och noggrant frågar om stavningen, medan en beundrare stammar fram ett ”Jag älskar dina böcker”.

Damen i fråga är 77 år gammal, har sålt 35 miljoner böcker och skrivit 149 böcker (fast vid det här laget är det säkerligen ett par till). Ändå får hon inte vara med i det norska författarförbundet.

Margit Sandemo är nämligen inte rumsren. I varje fall inte i finkulturella kretsar.

”Husmorsporno”  och ”kiosklitteratur” fnyser belackarna. Själv kallar hon det folkläsning. Eller sagor för vuxna.

 

Hon avskyr hysterin på bokmässan. Faktum är att hon hatar städer. Men fansen går före. Lojalitet är ett av hennes viktigaste ledord i livet (humor är ett annat). Men Margit Sandemo längtar hem till sitt fjäll och tystnaden.

 

Så en månad senare kör jag de smala slingrande bergsvägarna mot det lilla samhället Fagernes 25 mil norr om Oslo. En fjord rinner vid min sida, dimslöjorna hänger som tunga kjolar från de knaggliga bergens kant och höstlöven sprakar i ett orangefärgat fyrverkeri. Det är smärtsamt vackert.

En stilig ung man säljer ved från sitt ljusgula trähus vid strandkanten och tipsar om ett kafé längs vägen. Det blir kaffepaus med räkmacka och en vidunderlig utsikt över mörka vatten. Plötsligt hörs psalmsång från andra sidan väggen. Det visar sig pågå en begravning mitt i det högreligiösa norska inlandet.

Det är just den sortens norrmän som inte är förtjusta i Margit Sandemo. De har bränt hennes böcker, bannlyst romanerna från biblioteken och till och med utnämnt henne till Antikrist.

Inte nog med att hon skriver om sex, spänning och äventyr. Hon blandar dessutom i magi och andeväsen i kompotten. Sånt gör man inte ostraffat i vissa kyrkliga kretsar.

Ytterligare ett par mil norrut, högt uppe på berget, på behörigt avstånd från fjorden (Margit är rädd för vatten), väntar drottningen av underhållningslitteratur med norska flaggor på stugan och laxmackor på finporslinet. Manchesterterriern Vildeman skäller som besatt och Margit tar emot i farstun.

Hon är klädd i svarta manchestertajts och en T-shirt med batikmotiv i guld. Håret är rödlätt, leendet klurigt och hon har en blick som ser rakt igenom en. Det är svårt att tro att hon närmar sig de 80. Hon fattar det inte ens själv.

 

– Jag kan inte begripa hur jag kan ha medelålders barn när jag själv känner mig som 17. Går jag förbi en spegel undrar jag vad det är för en människa inuti det där häxfodralet.

Man kan bara inte låta bli att tycka om henne. Särskilt inte efter att ha sett hennes arbetsrum. Det ser ut som om ett bättre barnkalas spårat ur, samtidigt som någon övat sin golfsving med en fotboll inomhus och passat på att använda upp och nedvända papperskorgar som målstolpar. Fast värre.

Kartböcker, pärmar, affischer, kartonger, diplom, räkneapparater, garntomtar och pennor lever i sann anarkistisk gemenskap från golv till tak. Och så böcker förstås. Hennes egna, i lådor, travar, hyllor, tusentals med böcker. Mitt i röran, ovanpå papperskaoset på det som antagligen är ett skrivbord, tronar en röd skrivmaskin.

 

Det är den som har gjort att Margit har råd att få utlopp för sin mani att köpa hus (hon har tre för närvarande), resa världen runt och köpa lite av den konst hon älskar.

Fast mest använder hon sina ständiga följeslagare: blyertspennan och anteckningsblocket. Hon skriver på kaféer, på parkbänkar och hotellrum. Och framför allt skriver hon i huvudet.

Under en misslyckad operation var hon nära att mista livet. Hennes tanke var: ”Tusan också, jag kan ju inte ligga här och dö med 18 oskrivna romaner i huvudet!”.
När Margit Sandemo hade avslutat sin 82:e bok tyckte hon att det var läge för lite semester och reste till Spanien för att vila upp sig.

– Efter två dagar fick jag idén till de två första böckerna i serien om Svarta Riddarna. Det var den semestern, det…

 

Margits dotter Tove serverar kaffe och mineralvatten till smörgåsarna. Husmor själv är bannlyst från köket (hennes kvalitéer ligger på andra plan) och håller sig till te.

– Jag provade kaffe som 8-åring. Då sa jag till mig själv: aldrig mer. Ett par år senare smygrökte jag en gång och sa samma sak. När jag var 20 smakade jag ett glas vin och sa att det här ska jag göra om!

Hon pratar svenska med norska inslag. Med en norsk far med arbetarbakgrund och en mamma från den svenska adeln har Margit alltid varit en korsning av det mesta.

Väggarna är täckta med en brokig samling tavlor, som rymmer alltifrån stora norska konstnärer, till isländska oljemålningar, egna verk och teckningar från läsare. Vid köksdörren hänger två riddarsvärd och på spiselkransen står en skara engelska miniatyrhus. Och så ett par exklusiva solglasögon från Gucci. Här bor en pensionär med stil.

 

Intill vardagsrumsväggen kråmar sig en blågrön rokokosoffa som minne av barndomen på en svensk herrgård. Där har minsann den gamle svenske kungen Gustaf V suttit och hans bror Prins Eugen kissat.

Fru Sandemos stamtavla är lång som en tonårings önskelista och rymmer såväl skotska kungar som pommerska furstar och en och annan rövarhövding.

Att hennes far var oäkta son till den norske nationalskalden Björnstjerne Björnson gör knappast saken sämre. (Fast Margit tror att den store Nobelpristagaren skulle ha gråtit om han hade läst hennes böcker.) Björnson-kännarna vägrar dock acceptera släktskapet. En nationalskald farfar till en husmorspornodrottning – hur skulle det se ut?

 

– Jag orkar inte bry mig om det där tjafset. Men när folk försöker sätta sig på mig och jag känner mig eländig, tröstar jag mig med att ingen annan har i varje fall så fin stamtavla som jag.

Nu finns det dock inte så mycket tid över för att sitta och känna sig eländig. Margit Sandemo skriver sex böcker om året. Fast hon funderar på att trappa ned till fyra eller fem.

Succéserien ”Sagan om Isfolket”  blev 80-talets främsta bestseller i Norge. Den bestod av 47 böcker och ingen av dem har tryckts i färre än 60 000 exemplar. Hon har översatts till sju språk, är hjälte på Island, piratkopierad i Ryssland och huge i Polen.

Fortfarande finns det internationella isfolkssällskap där medlemmarna döps efter Margits romanfigurer. Och en 99-årig kvinna på Island höll sig vid liv enbart för att få veta hur serien slutade.

Men trots att Margit Sandemo skriver skjortan av sina kollegor erkänns hon inte som författare. Fast det ger hon naturligtvis fanken i.

 

– När man inte kan låta bli att skriva, då får man kalla sig författare. Anser jag. Att påbörja en ny serie vid 74 kallar åtminstone jag för skrivglädje.

Hon bekymrar sig knappast om att inte bli insläppt i de litterära salongerna. Däremot blir hon väldigt argsint när kultursnobbarna rackar ner på hennes läsare.

– Av de 20 000 som har skrivit till mig har inte en enda kunnat stava till ordet intressant. Jag når en läsekrets som vanliga författare inte når. Lärare har berättat om elever som aldrig tidigare läst en bok, men som slukat alla 47 böckerna om Isfolket.

 

Och det finns Sandemofans på de mest oväntade håll. På ett flygplan mötte hon den norske världskände konstnären Odd Nerdrum. Glatt hojtade han över hela planet ”Hej Margit, jag har läst alla dina böcker!”. ”Hej Odd, jag har tre av dina tavlor!”, blev svaret.

Hennes blandning av spänning, mystik, romantik och gott mot ont går helt enkelt hem. Det handlar om underhållning och verklighetsflykt. Något som vi alla behöver, anser Margit. Själavård i vardagen.

Själv roar hon sig med att lösa korsord, titta på Star Wars-filmer och gosa med hunden. Läser gör hon aldrig – av rädsla för att plagiera omedvetet. Köket är som sagt en förbjuden zon. Städskåpet likaså. Hon påstår att hon var en usel mor till sina tre barn, som berättade skrönor i stället för att laga mat och tvätta kläder.

Men varje år bjuder hon tio familjemedlemmar och vänner på äventyrsresa till Island, där riverrafting är den här 77-åriga damens favoritnöje. Revisorn är inte fullt lika glad.

Fast visst tjänar Margit Sandemo pengar. Hur mycket hon får för varje bok är hemligt, men förskotten har vuxit med åren, från det allra första på 2 500 kronor till 350 000 för Isfolket. Och tur är väl det, för denna framgångsmaskin saknar allt sinne för pengar och gör av med dem i samma sekund hon får dem i sin hand.

Men det har tagit tid att komma så här långt. Margit Sandemo började inte skriva förrän hon fyllt 40. En traumatisk barndom, en ständigt sökande bland olika konstformer (”jag har provat alla grenar utom balett – av naturliga skäl”) och ett liv med ständig pengabrist avslutades den dag då hon fick syn på en bild av en kyrkomålning i en tidning.

 

”Det gick en våldsam stöt genom kroppen. Jag höll andan en lång stund medan intryck och impulser strömmade igenom mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna om Isfolket klara i huvudet.”, skriver Margit i hyllningsbiografin ”Kjäre Margit!”.

Fram till våren 1999 räknade Margit Sandemo sig som Norges lyckligaste människa. Hon hade fått allt (”inklusive ett par kilo för mycket”). Men efter 54 år äktenskap utan ett endaste gräl dog hennes man Asbjörn.

Det har varit tunga år sedan dess. Men skrivandet är en helande terapi. Margit skrev som en ”tokdåre” och var tacksam över att inte vara den sortens änka som satt och stirrade i väggen.

Nu lyser ljuset över det timrade huset på bergknallen ovanför Fagernes igen, och lär så fortsätta ett bra tag till.

– Min moster blev 96. Och om jag inte gör något helt tokigt räknar jag med att bli lika gammal. Jag tänker fortsätta skriva så länge jag klarar att hålla i en penna.

Villemo Kalebsdotter Elistrand

 

Elva dagar i snö är även utgiven under titeln Nattens alla ljud

 

Nattens alla ljud är utgiven under en anna titel också Elva dagar i snö. Den versionen är nr 40 i Sandemoserien.

 

 

 

 

Jag har länge tänkt läsa de här två böckerna tillsammans, efter att jag insåg att de hörde ihop. De har samma huvudperson, även om hennes namn och nationalitet ändras från svenska Tessa till norska Jennifer. Det är ju inte tänkt att de här två böckerna skulle höra ihop. Margit Sandemo har bara återanvänt några av sina karaktärer från en tidig, aldrig utgiven, bok ("Tessa") till en följetong, som skrevs kanske tio-femton år senare ("Nattens alla ljud ..."). Ännu senare, på 90-talet, gavs två av hennes tidiga alster, som väl bara skrivits för "skrivbordslådan", ut. En av de böckerna var "Tessa".
 
"Nattens alla ljud ..." utspelar sig några år senare, och måste handla om samma personer, även om det är i Norge nu och vissa har bytt namn. Polismannen Rikard Mohr är på väg till en flickvän som har ett ganska oengagerat distansförhållande till. Men nu har hon plötsligt tillkännagivit att hon ska gifta sig med en annan, och Rikard känner plötsligt att förhållandet är värt att kämpa för. Det varnas för oväder och han måste ta sig över fjället. Man rekommenderar att han låter bilen stå och istället följer med på en busstur. Bland de andra på bussen finns ett bekant ansikte - Jennifer Lid. På bara ett par sidor återges nu, ibland ordagrant, en förenklad version av "Tessa".

Bussen överraskas förstås av ovädret, och plötsligt kommer man inte längre. Alla ombord måste leta sig fram till Trollstölen, ett övergivet högfjällshotell i närheten som Jennifer visar sig ha ärvt. Här finns det viktigaste för att överleva och man väntar på att bli räddade. Men det visar sig att ingen har berättat för någon att de har åkt med bussen, och det är inte heller någon som väntar på dem på bussens destination. Det här kan ta tid ... Och under tiden börjar mystiska saker hända på hotellet. Det verkar som om alla har något att dölja om man vet inte vem man kan lita på. Ganska spännande faktiskt. Som vanligt kom jag ju inte ihåg hur följetongen skulle sluta.

Det är två snabbt utlästa böcker som knappast är några mästerverk, men som i alla fall har en ovanligt komplicerad och intressant huvudperson. Mycket av "Nattens alla ljud ..." handlar om hur Rikard Mohr försöker komma underfund med vad som har hänt Jennifer under de senaste åren, när de inte har har haft någon kontakt. Hon har nämligen förändrat sig en del, vilket man märker tydligare om man just har läst "Tessa".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kjære Margit!: Et festskrift til Nordens folkelesningsdronning; Margit Sandemo 70 år. Utgiven 1994.

 

 

 

 

 

 

Danska Legenden om den øde skov

 

Engelska Glittering Springs eller Legend about the Inhabitant Forest (ej översatt till engelska)

 

 

 

Men utan fadern gick arbetet inte lika bra. När vintern närmade sig hade de inte fått ihop tillräckligt stora förråd. Kanske skulle de vara tvungna att lämna torpet och ge sig ut i den okända världen.

Men äldsta systern Juliane ville inte lämna skogen, där hennes vän fanns. När lillpojken Matti gått vilse hade han fått hjälp av en ung okänd man. Skogsguden, kallade de honom. Var det han som lämnade små meddelanden åt Juliane?

Utgiven 1995

 

Uppföljaren till Visst katten har djuren själ, dock är den endast utgiven i Norge.Det är svårt att hitta information om den. Men av det lilla som finns att tillgå verkar det helt enkelt vara ytterligare en samling historier hämtade ur de brev som Margit fick som svar på förfrågan i tidningen som var början till den första delen.

 

Här är lite samlade bilder och fotografier av hur JAG föreställer mig att Isfolkets dal hade sett ut på riktigt.

 

 

Det här fottot är taget i Norska Aurlandsdalen

 

I början av att bokserien släpptes, någon gång på 80-talet släpptes det även en (ibland omtalas två) almanacka/kalender med bilder från olika händelser i böckerna. Jag har lyckats jaga rätt på några bilder. Om det visar sig att du som läsare har mer information gällande denna almanacka/kalender får du VÄLDIGT gärna skriva en kommentar till detta inlägg.

 

Denna bild sägs föreställa Isfolkets förfäder när de vandrar från Sibirien mot Norge

 

Texten på baksidan av boken:

Sandra Winter förlorade i samband med faderns död allt hon ägde. Nu är hon anställd som en sorts sällskapsdam på godset Elms of Goram. För många år sedan dog flera av invånarna på godset i en brand, och Sandra börjar nysta i tragedin. Kan det ha något att göra med den stumme Duncan som smyge omkring mellan husen. Och varför blev familjen så upprörd när de fick se teckningen som hon fått av Duncan - den av vargen och månen?

Dag får en spännande start på livet. Till att börja med är han ett oönskat resultat efter ett nattligt äventyr som hans mor Charlotte Meiden har ihop med en gift man vid namn Jeppe Marsvin. Han föds på en höskulle 1581 mitt i det pesthärgade Trondheim. Hans mor har dolt hela graviditeten och föder honom i hemlighet för att sedan smyga ut ur staden och lämna honom i skogen.

 

Dag blir funnen av Silje och Sol, som tar honom med sig. Silje uppfostrar honom sedan som sin. Hans första år i livet blir inte de enklaste då han växer upp i nödår utan mordersmjölk och får en klen start på livet. Som ung pojke beskrivs han som lite lillgammal, petig och nästan lite snobbig. Vid 5 års ålder får han veta att Silje inte är hans riktiga mor men att de tror att hans biologiska mamma är död. Sanningen om att hon övergivit honom skonar de honom ifrån att få veta.

 

När Dag så småning om får träffa sin riktiga mamma blir det hon som undervisar och lär upp honom. Vid 12 års ålder flyttar han även från Silje och Tengel för att ist bo med Charlotte. Dag uppfostras nu till den lille friherre han egentligen är född som.

 

Dag är intelligent så han utbildar sig och går i lära för att bli lagman och senare sorenskrivare (Norskt ord för dommare).
 

Dag gifter sig med Liv, och tillsammans får de sonen Tarald 1601 och dottern Cecilie 1602.

 

1637, vid 56 års ålder dör Dag.

 

 

Heike och Vinga

 

 

 

Andra ord om boken:

 

 

Sol Angelica

 

 

 

 

Texten på baksidan av boken:

Lindane i Hedom - På den lilla gården bodde den okände arvingen till en förmögenhet - och tillika anonym brevskrivare som hade terroriserat Elisabeth Falk under flera år, och beskyllt henne för att vara både häxa och mörderska.

Allan Wide och Isabell reste till Hedom och utgav sig för att vara nygifta. För Isabell blev resan som den förtappades sista väg mot undergången. För Allan gällde det att finna arvingen och brevskrivaren - och komma fortast möjligt bort från den allt mer apatiska Isabell.

 

När jag försöker hitta information som berör Margit och hennes böcker så söker jag på diverse sökord. När det gäller böcker kan det ibland vara av intresse att se utländska versioner. Det samma gäller FanArt. För att hitta vissa guldkorn måste man söka på ord som är främmande för en själv. Jag tänkte därför komma med en liten sammanställning av de jag hittills hittat och använder mig av så kan du om det finns intresse också googla dig fram i den stora djungel som heter internet.

 

Маргит Сандему (Ryska)

 

Sagaen om Isfolket (Norsk & Dansk)
Sagan um Ísfólkið (Isländska)
Ludziach Lodu (Polska)

Jéghegyek Népe (Ungerska)

Jääkansan tarina (Finska)
Люди Льда (Ryska)

The legend of the Ice People (Engelsk)

Die saga vom Eisvolk (Tyska)

 

Heksemesteren (Norsk & Dansk)

Saga o Czarnoksiężniku (Polska)
Galdrameistarinn (Islänska)
Noitamestari (Finska)     
A Boszorkánymester (Ungerska)
The Warlock (Engelska)

Sagnet om Lysets Rike (Norsk)

Lysets rige (Dansk)

Saga o Królewstwie Światła (Polsk)

Ríki ljóssins (Isländsk)

The Legend of the Realm of Light (Engelsk)

 

 

 

 

 

Vid en ålder av 88år har nu Margit i en artikel i VG berättat att hon avslutar skrivandet. Hon skyller det hela på att det är svårt att få tag på skrivmaskiner, snarare än att åldern säger ifrån. För det där med datorer det har hon försökt sig på utan något vidare resultat.

 

Hon har dock en till serie i sina tankar, men den verkar få förbli där. Hennes sista bok som blir nr 180 blir en samling med roliga historier och vitsar, ett lite annorlunda inslag i boksamlingen av författaren Sandemo.

Ännu ej utgiven på svenska. Norska titel är Det brenner en ild.

 

 

 

 

 

 

Under 2013 släpps tre nya böcker av Margit som flätas samman i Serien Kiaras saga.

Bok nr 1 heter Skyddsanden och släpptes i Juli
Bok nr 2 heter De tre systrarna och släpptes i September
Bok nr 3 heter Det brinner en eld och släpps nu i November

Ord om Serien:

 

 

 

 

Finska Ikuisten tähtien alla