1. Skyddsanden
Text på baksidan av boken:
Kiara anklagas för att vara häxa på grund av sina helbrägdande anlag, men kommer undan galgen på ett mirakulöst sätt. Under flykten från avrättningsplatsen finner hon en urgammal, keltisk skatt - en skatt medlemmarna i ett hemligt brödraskap har sökt efter i åratal. Kiara är på flykt undan brödraskapet då hon av en tillfällighet möter Sean, en ung man som får hennes hjärta att slå i snabbare takt. Tillsammans med honom fortsätter färden genom det irländska landskapet med förföljarna tätt i hälarna, men vem ska hjälpa dem? I varje fall inte Kiaras hjärtlösa mor och onde styvfar - de är bland dem som vill se henne hängd... Hon försökte lyfta på den översta stenen, men den satt fast. En av stenarna under rörde lite på sig så det blev en spricka. Kiara satte sig på knä. Är det en dödskalle där inne, då skriker jag, tänkte hon.
Norge: Skytsånden
Andra ord om boken:
Det handlar om Kiara, som har en tuff uppväxt på Irland på 1600-talet. Hennes mamma Brighid är en av Margits alla extremt egenkära karaktärer. Brighid är ointresserad av de flesta av sina barn, men Bran och Kiara, barnen hon fick med sin förste make, hatar hon. Det är de två som sköter gården och hushållet, medan modern och styvfadern latar sig och bråkar med varandra. Brans och Kiaras pappa försvann för en del år sedan, och när situationen blir ohållbar för Bran i hemmet ger han sig ut för att leta efter pappan. Att han skulle vara död tror Bran inte på. Nu är det Kiaras tur att bli angripen. Brighid och hennes nye man vill bli av med henne, och de har en oerhört hänsynslös plan för hur det ska gå till.
Nu klarar sig Kiara förstås undan. Annars hade det blivit en kort bok (den eländiga barndomen sammanfattas i bara något kapitel, det är inte det som boken handlar om egentligen). Hon lyckas börja ett nytt liv, och något år senare befinner hon sig i en situation som inte är helt ovanlig i Margits serier, eller i fantasyböcker. Hon och en grupp vänner beger sig ut på en resa för att lösa ett mysterium. Den här gången med koppling till gamla irländska myter.
"Skytsånden" är kanske inte en särskilt bra bok enligt normala kriterier, men den är underhållande. Man måste nog vara nere i Sandemoträsket för att uppskatta den, men vi är ju många som är det. Att den utspelar sig på 1600-talet måste vara för att berättelsen kräver att det ska anses normalt att avrätta häxor. Ingen av huvudpersonerna känns övertygande som 1600-talsmänniska. Men så är det ofta. Lustigt nog så brukar folk i Margits böcker inte kännas helt övertygande när det ska utspela sig på 2000-talet heller. De hör nog hemma några årtionden tidigare. På 60-70-talet kanske. Man får bara acceptera att en del saker inte går ihop. Men det kan man väl göra? Det är ju fantasier alltihop. Sagor för vuxna, som Margit säger.
Kommentarer
Sandemo
Jag är nere i Sandemo-gropen just nu, kan inget annat och vill inget annat. Vill bara ner, djupt i dessa fantasyböcker av Sandemo.
Trackback
Text på baksidan av boken:
Kiara anklagas för att vara häxa på grund av sina helbrägdande anlag, men kommer undan galgen på ett mirakulöst sätt. Under flykten från avrättningsplatsen finner hon en urgammal, keltisk skatt - en skatt medlemmarna i ett hemligt brödraskap har sökt efter i åratal. Kiara är på flykt undan brödraskapet då hon av en tillfällighet möter Sean, en ung man som får hennes hjärta att slå i snabbare takt. Tillsammans med honom fortsätter färden genom det irländska landskapet med förföljarna tätt i hälarna, men vem ska hjälpa dem? I varje fall inte Kiaras hjärtlösa mor och onde styvfar - de är bland dem som vill se henne hängd... Hon försökte lyfta på den översta stenen, men den satt fast. En av stenarna under rörde lite på sig så det blev en spricka. Kiara satte sig på knä. Är det en dödskalle där inne, då skriker jag, tänkte hon.
Norge: Skytsånden
Andra ord om boken:
Det handlar om Kiara, som har en tuff uppväxt på Irland på 1600-talet. Hennes mamma Brighid är en av Margits alla extremt egenkära karaktärer. Brighid är ointresserad av de flesta av sina barn, men Bran och Kiara, barnen hon fick med sin förste make, hatar hon. Det är de två som sköter gården och hushållet, medan modern och styvfadern latar sig och bråkar med varandra. Brans och Kiaras pappa försvann för en del år sedan, och när situationen blir ohållbar för Bran i hemmet ger han sig ut för att leta efter pappan. Att han skulle vara död tror Bran inte på. Nu är det Kiaras tur att bli angripen. Brighid och hennes nye man vill bli av med henne, och de har en oerhört hänsynslös plan för hur det ska gå till.
Nu klarar sig Kiara förstås undan. Annars hade det blivit en kort bok (den eländiga barndomen sammanfattas i bara något kapitel, det är inte det som boken handlar om egentligen). Hon lyckas börja ett nytt liv, och något år senare befinner hon sig i en situation som inte är helt ovanlig i Margits serier, eller i fantasyböcker. Hon och en grupp vänner beger sig ut på en resa för att lösa ett mysterium. Den här gången med koppling till gamla irländska myter.
"Skytsånden" är kanske inte en särskilt bra bok enligt normala kriterier, men den är underhållande. Man måste nog vara nere i Sandemoträsket för att uppskatta den, men vi är ju många som är det. Att den utspelar sig på 1600-talet måste vara för att berättelsen kräver att det ska anses normalt att avrätta häxor. Ingen av huvudpersonerna känns övertygande som 1600-talsmänniska. Men så är det ofta. Lustigt nog så brukar folk i Margits böcker inte kännas helt övertygande när det ska utspela sig på 2000-talet heller. De hör nog hemma några årtionden tidigare. På 60-70-talet kanske. Man får bara acceptera att en del saker inte går ihop. Men det kan man väl göra? Det är ju fantasier alltihop. Sagor för vuxna, som Margit säger.
Nu klarar sig Kiara förstås undan. Annars hade det blivit en kort bok (den eländiga barndomen sammanfattas i bara något kapitel, det är inte det som boken handlar om egentligen). Hon lyckas börja ett nytt liv, och något år senare befinner hon sig i en situation som inte är helt ovanlig i Margits serier, eller i fantasyböcker. Hon och en grupp vänner beger sig ut på en resa för att lösa ett mysterium. Den här gången med koppling till gamla irländska myter.
"Skytsånden" är kanske inte en särskilt bra bok enligt normala kriterier, men den är underhållande. Man måste nog vara nere i Sandemoträsket för att uppskatta den, men vi är ju många som är det. Att den utspelar sig på 1600-talet måste vara för att berättelsen kräver att det ska anses normalt att avrätta häxor. Ingen av huvudpersonerna känns övertygande som 1600-talsmänniska. Men så är det ofta. Lustigt nog så brukar folk i Margits böcker inte kännas helt övertygande när det ska utspela sig på 2000-talet heller. De hör nog hemma några årtionden tidigare. På 60-70-talet kanske. Man får bara acceptera att en del saker inte går ihop. Men det kan man väl göra? Det är ju fantasier alltihop. Sagor för vuxna, som Margit säger.
Kommentarer
Sandemo
Jag är nere i Sandemo-gropen just nu, kan inget annat och vill inget annat. Vill bara ner, djupt i dessa fantasyböcker av Sandemo.
Trackback