Vargens lilla lamm


Detta är en av Margits firistående böcker som inte publicerats i någon form av serie.
 
Baksidetext:
Herr Svante hade fem döttrar, den ena vackrare än den andra. Men döttrarna var också hans enda rikedom. Kejsarens många krigare hade kostat mycket, och nöden stod för dörren. Något måste göras! Varför inte använda de giftasvuxna döttrarna? En ordentlig hemgift skulle inte skada.
Det inviteras till gästabud, och friarna kommer från när och fjärran. De mörka och mystiska Strekla-bröderna kommer också, furst Radagais och prins Barim. Onda tungor säger att Radagais dödade sin första hustru...
Strekla-bröderna kommer med sitt bud i klingande mynt, som Svante får i utbyte för två av sina vackra döttrar! Den ena gråter av förtvivlan, den andra finner sig i sitt öde. Tillsammans ger de sig iväg till trollslottet i skogen, slottet som bär på så många farliga hemligheter.
 
 
 
 
 
Andra ord om boken:
 
Efter att ha läst "Tranornas fristad" så blev jag väldigt sugen på att läsa en roman av Margit Sandemo. Det är lätt att bli beroende. Det är något med att hon har ett väldigt personligt tilltal (ja, hon kan lägga in fotnoter om sig själv i en roman, och man får ofta en känsla av att nu är det Margit som talar i stället för den vanliga lite mer opersonliga "berättarrösten") och att man dessutom har läst de här böckerna i halva sitt liv. Det blir lite speciellt. '
 
"Vargens lilla lamm" är en av de böckerna som jag kallar för "nyare". Det vill säga, den är drygt tio år gammal. Jag tror det var tredje gången jag läste den nu. Den har varit en av mina favoriter i Margit Sandemos bibliografi. Jag vet inte om den fortfarande är det direkt, men jag gillar den.
 
Året är 1470 och platsen Östersjökusten, typ Polen eller Tyskland. Adelsmannen herr Svante och hans maka har sex döttrar. De fem äldsta är alla fantastiskt vackra och ljuva, medan sladdbarnet Svanevit är helt annorlunda. Både herr Svante och frun hade hoppats att de äntligen skulle få en pojke, men när det inte blev så bestämde sig herr Svante för att uppfostra Svanevit som om hon vore en pojke och att göra henne till arvtagare till slottet. Därför går hon klädd i byxor och stövlar, jobbar som en hel karl trots att hon bara är tretton år och svär som en också. Nu är Svanevits arv inte mycket till arv. Pengar saknas och slottet förfaller utan att man har råd att göra något åt saken. Det enda kapital man har är de fem giftasvuxna döttrarna. Får man fem rika svärsöner så ska det nog ordna sig.
 
Alltså skrapar herr Svante ihop sina sista slantar till en hejdundrande fest, med alla tänkbara ogifta adelsmän inbjudna. Folk chockeras när de ser att även furst Radagais av Strelka och hans halvbror prins Barim är bjudna. I Strelka är de väl knappt kristna, och i de där skogarna pågår det onämnbara ting. För att inte tala om hur dåligt rykte furstefamiljen har. Till exempel så dödade furst Radagais sin första hustru. Men å andra sidan, vem är rikast i hela regionen om inte Strelkafamiljen? Chocken blir ännu större när de båda bröderna väljer var sin brud bland herr Svantes döttrar. Den ena väljer den allra vackraste och vänaste av systrarna, och den andre en barnbrud - nämligen Svanevit, som ju inte alls skulle giftas bort. Men så var det ju det här med vem som är rikast ... Så systrarna har inget annat val än att följa med till den dystra Strelkaborgen, som under många år har dragits med en onaturligt hög dödlighet bland sina invånare.
 
"Vargens lilla lamm" kom väl ut ungefär samtidigt som bokserien Legenden om Ljusets rike, och var så mycket bättre. Jag fick lite bättre ordning på Legenden om Ljusets rike när jag läste om hela serien ganska sammanhängande några år efter utgivningen, men medan den kom ut så var väl de flesta ganska skeptiska till den. Utomjordingar hit och dolda världar dit, och någon röd tråd var svår att skönja. "Vargens lilla lamm" - historisk roman, spännande miljöer, trolldom, mord, en tuff hjältinna, stiliga män med svärd, ett våp som man kan känna sig lite överlägsen, en gåta som ska lösas och en kärlekshistoria som ska gå framåt. Precis allt man ville ha!
 
Nu när jag läser om den så är den väl ungefär som de andra fristående romanerna, även om den tillhör de bättre. Men det är fortfarande mysig och spännande läsning. Jag gillar också att den är lite längre än många av de andra romanerna. Knappt 300 sidor, så det är inte direkt någon tegelsten, men den är ändå dubbelt så lång som de böcker som varit följetonger. Miljön och tidsperioden skrev Margit Sandemo senare om i serien Trollrunor, men då tyckte jag inte att resultatet blev lika lyckat.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback