Den mörka sanningen
Detta är en av de fristående böcker som Margit skrivit och som inte tillhör någon serie.
Baksidetexten:
Cornelia levde med ett minne så flyktigt och diffust som fladdermusens jakt om natten. Det förföljde henne, jagade henne och fyllde henne med en oförklarlig skräck. Fast kan man kalla det minne, det man inte minns?
Jättehöga varelser tornade upp sig över henne, där hon låg i sin säng. "Vi vet att du vet. Du vet att vi vet. En dag ska du minnas, Cornelia, och då ska du dö." Det var det fasansfulla budskapet som nådde henne.
Hon kunde inte förstå att hon inte hade något minne från barndomen. En 19-åring borde minnas 5-års åldern. Kunde det vara så att hon inte ville komma ihåg? Att hon hade blockerat minnet? Kunde hon fråga far...
Andras ord om boken:
Cornelia har alltid haft återkommande drömmar som gör henne orolig. I samband med att familjen reser till kusin Missys bröllop så blir drömmarna ännu klarare och utökas med fler bilder. Hon är säker på att det inte är vanliga drömmar. Detta är minnen av något som hon inte riktigt kan få tag på, men när hon minns, då kommer hon att dö.
Cornelia är yngst av barnen i hennes fars första äktenskap. Hennes mor dog och hennes far gifte så småningom om sig. Inte det smartaste han har gjort här i livet. Han är en bra man, men bländades av den vackra Matilda och tyckte dessutom att hans tre barn behövde en ny mor. Men Matilda är inte mycket till mor, varken för makens tre stora barn, eller för de gemensamma småbarnen. Hon vill att de ska vara välklädda och att allt ska se ståndsmässigt ut, utöver det har hon inget intresse för dem. Matilda är en av alla kvinnor av den här typen i Margit Sandemos böcker. De som är egenkära och bara bryr sig om att beundras för sin skönhet, rikedom och status. Den här boken utspelar sig under tidigt 1900-tal, så här är bland annat ett bra parti av största vikt. Matildas syster är likadan, och systerdottern Missy (egentligen Mari-Lise) är värst av alla. Den trion är närmast parodiskt skildrad.
Missy är alltså inte Cornelias riktiga kusin, och det är hon glad över. Alla män faller för hennes spelade kattungelika hjälplöshet, och hennes släktingar beundrar henne, men Cornelia och hennes klarsynta syster Anna genomskådar henne. Deras bror Pontus har det inte lika lätt. Han vet egentligen vad hon går för, men det är inte utan att han låter sig duperas. Likadant var det med grannpojkarna i barndomen, när Cornelias familj bodde på den här orten. Det är med en av dem Missy ska gifta sig nu, till Cornelias och Annas förvåning.
Det är något mystiskt med allting. Cornelia är säker på att det var här det hände, det hon inte får minnas. Och det måste vara någon annan som vet vad. Varför utsätts hon för attentat och bevakning helt plötsligt? Vad är det egentligen hon inte minns?
En helt okej bok i Margits gamla följetongsstil, även om den här bara är tio år gammal och antagligen aldrig har varit följetong. Det finns en deckargåta, lite romantik, humor och förstås några snobbiga översittare som får vad de förtjänar.
Kommentarer
Trackback
Detta är en av de fristående böcker som Margit skrivit och som inte tillhör någon serie.
Baksidetexten:
Cornelia levde med ett minne så flyktigt och diffust som fladdermusens jakt om natten. Det förföljde henne, jagade henne och fyllde henne med en oförklarlig skräck. Fast kan man kalla det minne, det man inte minns?
Jättehöga varelser tornade upp sig över henne, där hon låg i sin säng. "Vi vet att du vet. Du vet att vi vet. En dag ska du minnas, Cornelia, och då ska du dö." Det var det fasansfulla budskapet som nådde henne.
Hon kunde inte förstå att hon inte hade något minne från barndomen. En 19-åring borde minnas 5-års åldern. Kunde det vara så att hon inte ville komma ihåg? Att hon hade blockerat minnet? Kunde hon fråga far...
Andras ord om boken:
Cornelia har alltid haft återkommande drömmar som gör henne orolig. I samband med att familjen reser till kusin Missys bröllop så blir drömmarna ännu klarare och utökas med fler bilder. Hon är säker på att det inte är vanliga drömmar. Detta är minnen av något som hon inte riktigt kan få tag på, men när hon minns, då kommer hon att dö.
Cornelia är yngst av barnen i hennes fars första äktenskap. Hennes mor dog och hennes far gifte så småningom om sig. Inte det smartaste han har gjort här i livet. Han är en bra man, men bländades av den vackra Matilda och tyckte dessutom att hans tre barn behövde en ny mor. Men Matilda är inte mycket till mor, varken för makens tre stora barn, eller för de gemensamma småbarnen. Hon vill att de ska vara välklädda och att allt ska se ståndsmässigt ut, utöver det har hon inget intresse för dem. Matilda är en av alla kvinnor av den här typen i Margit Sandemos böcker. De som är egenkära och bara bryr sig om att beundras för sin skönhet, rikedom och status. Den här boken utspelar sig under tidigt 1900-tal, så här är bland annat ett bra parti av största vikt. Matildas syster är likadan, och systerdottern Missy (egentligen Mari-Lise) är värst av alla. Den trion är närmast parodiskt skildrad.
Missy är alltså inte Cornelias riktiga kusin, och det är hon glad över. Alla män faller för hennes spelade kattungelika hjälplöshet, och hennes släktingar beundrar henne, men Cornelia och hennes klarsynta syster Anna genomskådar henne. Deras bror Pontus har det inte lika lätt. Han vet egentligen vad hon går för, men det är inte utan att han låter sig duperas. Likadant var det med grannpojkarna i barndomen, när Cornelias familj bodde på den här orten. Det är med en av dem Missy ska gifta sig nu, till Cornelias och Annas förvåning.
Det är något mystiskt med allting. Cornelia är säker på att det var här det hände, det hon inte får minnas. Och det måste vara någon annan som vet vad. Varför utsätts hon för attentat och bevakning helt plötsligt? Vad är det egentligen hon inte minns?
En helt okej bok i Margits gamla följetongsstil, även om den här bara är tio år gammal och antagligen aldrig har varit följetong. Det finns en deckargåta, lite romantik, humor och förstås några snobbiga översittare som får vad de förtjänar.
Cornelia är yngst av barnen i hennes fars första äktenskap. Hennes mor dog och hennes far gifte så småningom om sig. Inte det smartaste han har gjort här i livet. Han är en bra man, men bländades av den vackra Matilda och tyckte dessutom att hans tre barn behövde en ny mor. Men Matilda är inte mycket till mor, varken för makens tre stora barn, eller för de gemensamma småbarnen. Hon vill att de ska vara välklädda och att allt ska se ståndsmässigt ut, utöver det har hon inget intresse för dem. Matilda är en av alla kvinnor av den här typen i Margit Sandemos böcker. De som är egenkära och bara bryr sig om att beundras för sin skönhet, rikedom och status. Den här boken utspelar sig under tidigt 1900-tal, så här är bland annat ett bra parti av största vikt. Matildas syster är likadan, och systerdottern Missy (egentligen Mari-Lise) är värst av alla. Den trion är närmast parodiskt skildrad.
Missy är alltså inte Cornelias riktiga kusin, och det är hon glad över. Alla män faller för hennes spelade kattungelika hjälplöshet, och hennes släktingar beundrar henne, men Cornelia och hennes klarsynta syster Anna genomskådar henne. Deras bror Pontus har det inte lika lätt. Han vet egentligen vad hon går för, men det är inte utan att han låter sig duperas. Likadant var det med grannpojkarna i barndomen, när Cornelias familj bodde på den här orten. Det är med en av dem Missy ska gifta sig nu, till Cornelias och Annas förvåning.
Det är något mystiskt med allting. Cornelia är säker på att det var här det hände, det hon inte får minnas. Och det måste vara någon annan som vet vad. Varför utsätts hon för attentat och bevakning helt plötsligt? Vad är det egentligen hon inte minns?
En helt okej bok i Margits gamla följetongsstil, även om den här bara är tio år gammal och antagligen aldrig har varit följetong. Det finns en deckargåta, lite romantik, humor och förstås några snobbiga översittare som får vad de förtjänar.
Kommentarer
Trackback