Dörren till det fördolda
Dörren till det fördolda är en intressant bok i Margits utgåvor. Den publicerades första gången som följetong i Allers tidning nr 20-29 1976 och gavs ut som Allersroman 1977. Den har sen inte getts ut på något annat sätt så som i Sandemoserien eller i en nyare upplaga. Detta kan göra att den är lite svår att få tag på.
Det som är intressant är att i dörren till det fördolda nämns en figur som är misstänksamt lik Tengel den onde, detta långt före det att Margit började skriva Isfolket.
Historien är åter igen en sån som återanvänds i Isfolket. Nr 39 Rop av stumma röster. Här har namnen bytts ut och det handlar ist om Ellen och Nataniel. Grund historien är den samma även om det skiljer en del emellan dem. Förståligt då man inte kan baka in en historia på 160 sidor i en bok på 252 sidor.
Det ryktas även att det ska finnas en version som endast heter Jonathan, men jag har aldrig sett den versionen eller pratat med någon som har det.
Baksidetexten:
Både Marie och Jonathan har övernaturliga gåvor men också vanliga känslor. De råkar in i fantastiska händelser på grund av sina gåvor, men de bestormas också av kärlek bortom allt förnuft.
Andra ord om boken:
"Dörren till det fördolda" är kanske lite svårare att få tag på än de flesta andra av Margits gamla följetonger. I motsats till dem finns det bara det här Allersromanen. Den var inte med bland de följetonger som senare samlades ihop till Sandemoserien, som senast gavs ut i ny design för bara ett par år sedan. Orsaken är antagligen att berättelsen i "Dörren till det fördolda" skrevs om och inlemmades i Sagan om Isfolket. Bok 39, "Rop av stumma röster", är till stora delar exakt likadan som "Dörren till det fördolda", men där har det utökats och ingår i ett större sammanhang. Jag hade nästan glömt hur dålig, eller snarare ofärdig, "Dörren till det fördolda" är. Huvudpersonen Marie berättar t.ex. om ett skräckfyllt barndomsminne som den mystiske Jonathan blir intresserad av, men sedan blir det inte mer av det. Den sista av de olika småäventyren som Marie och Jonathan råkar ut för blir bara konstigt, ett helt random monster som de måste försöka bekämpa eller överlista. I Sagan om Isfolket blir samma händelse en viktig milstolpe i seriens övergripande handling.
Marie (som i Sagan om Isfolket kommer heta Ellen) ska sommarjobba på ett avsides beläget hotell som omgärdas av spökrykten. En natt börjat oförklarliga saker hända och hon flyr hals över huvud till den pyttelilla polisstationen i närmaste samhälle. En uppenbarligen okonventionell polis föreslår att de kontaktar Jonathan (efternamnet hålls hemligt, i Sagan om Isfolket heter han Nataniel Gard) som har övernaturliga gåvor och ibland hjälper polisen med att t.ex. hitta försvunna personer. Jonathan går med på att hjälpa till eftersom Marie intresserar honom. Det verkar som om hon också har någon sorts gåva, men inte av samma slag som Jonathans.
Och så är det några fler fall med mer eller mindre övernaturlig förklaring. Väldigt episodiskt för att vara en följetong, tycker jag. Det blir dåliga cliffhangers när fall avslutas hela tiden. Den här boken är mest rolig som Isfolks-kuriosa, inte så mycket för berättelsen. Den har man förstås redan läst en bättre version av i Sagan om Isfolket.
Kommentarer
Trackback
Dörren till det fördolda är en intressant bok i Margits utgåvor. Den publicerades första gången som följetong i Allers tidning nr 20-29 1976 och gavs ut som Allersroman 1977. Den har sen inte getts ut på något annat sätt så som i Sandemoserien eller i en nyare upplaga. Detta kan göra att den är lite svår att få tag på.
Det som är intressant är att i dörren till det fördolda nämns en figur som är misstänksamt lik Tengel den onde, detta långt före det att Margit började skriva Isfolket.
Historien är åter igen en sån som återanvänds i Isfolket. Nr 39 Rop av stumma röster. Här har namnen bytts ut och det handlar ist om Ellen och Nataniel. Grund historien är den samma även om det skiljer en del emellan dem. Förståligt då man inte kan baka in en historia på 160 sidor i en bok på 252 sidor.
Det ryktas även att det ska finnas en version som endast heter Jonathan, men jag har aldrig sett den versionen eller pratat med någon som har det.
Baksidetexten:
Både Marie och Jonathan har övernaturliga gåvor men också vanliga känslor. De råkar in i fantastiska händelser på grund av sina gåvor, men de bestormas också av kärlek bortom allt förnuft.
Andra ord om boken:
"Dörren till det fördolda" är kanske lite svårare att få tag på än de flesta andra av Margits gamla följetonger. I motsats till dem finns det bara det här Allersromanen. Den var inte med bland de följetonger som senare samlades ihop till Sandemoserien, som senast gavs ut i ny design för bara ett par år sedan. Orsaken är antagligen att berättelsen i "Dörren till det fördolda" skrevs om och inlemmades i Sagan om Isfolket. Bok 39, "Rop av stumma röster", är till stora delar exakt likadan som "Dörren till det fördolda", men där har det utökats och ingår i ett större sammanhang. Jag hade nästan glömt hur dålig, eller snarare ofärdig, "Dörren till det fördolda" är. Huvudpersonen Marie berättar t.ex. om ett skräckfyllt barndomsminne som den mystiske Jonathan blir intresserad av, men sedan blir det inte mer av det. Den sista av de olika småäventyren som Marie och Jonathan råkar ut för blir bara konstigt, ett helt random monster som de måste försöka bekämpa eller överlista. I Sagan om Isfolket blir samma händelse en viktig milstolpe i seriens övergripande handling.
Marie (som i Sagan om Isfolket kommer heta Ellen) ska sommarjobba på ett avsides beläget hotell som omgärdas av spökrykten. En natt börjat oförklarliga saker hända och hon flyr hals över huvud till den pyttelilla polisstationen i närmaste samhälle. En uppenbarligen okonventionell polis föreslår att de kontaktar Jonathan (efternamnet hålls hemligt, i Sagan om Isfolket heter han Nataniel Gard) som har övernaturliga gåvor och ibland hjälper polisen med att t.ex. hitta försvunna personer. Jonathan går med på att hjälpa till eftersom Marie intresserar honom. Det verkar som om hon också har någon sorts gåva, men inte av samma slag som Jonathans.
Och så är det några fler fall med mer eller mindre övernaturlig förklaring. Väldigt episodiskt för att vara en följetong, tycker jag. Det blir dåliga cliffhangers när fall avslutas hela tiden. Den här boken är mest rolig som Isfolks-kuriosa, inte så mycket för berättelsen. Den har man förstås redan läst en bättre version av i Sagan om Isfolket.
Marie (som i Sagan om Isfolket kommer heta Ellen) ska sommarjobba på ett avsides beläget hotell som omgärdas av spökrykten. En natt börjat oförklarliga saker hända och hon flyr hals över huvud till den pyttelilla polisstationen i närmaste samhälle. En uppenbarligen okonventionell polis föreslår att de kontaktar Jonathan (efternamnet hålls hemligt, i Sagan om Isfolket heter han Nataniel Gard) som har övernaturliga gåvor och ibland hjälper polisen med att t.ex. hitta försvunna personer. Jonathan går med på att hjälpa till eftersom Marie intresserar honom. Det verkar som om hon också har någon sorts gåva, men inte av samma slag som Jonathans.
Och så är det några fler fall med mer eller mindre övernaturlig förklaring. Väldigt episodiskt för att vara en följetong, tycker jag. Det blir dåliga cliffhangers när fall avslutas hela tiden. Den här boken är mest rolig som Isfolks-kuriosa, inte så mycket för berättelsen. Den har man förstås redan läst en bättre version av i Sagan om Isfolket.
Kommentarer
Trackback