Margit Sandemo - ett redskap för djävulen? - Holger Nilsson

 

Publicerad augusti 2002

Margit Sandemo är född 1929 och är en produktiv författarinna. Hon är född i Norge, men uppväxt både i Sverige och Norge. Hon har skrivit ca 171 böcker. Totalt har hennes böcker sålts i ca 37 miljoner exemplar!

Hon är nog mest känd för sin bokserie Sagan om Isfolket. Denna serie består av hela 47 delar. Vilken energi och inspiration det måste gått åt för att skriva denna serie! 
Vi frågar oss dock: Vem står bakom denna inspiration? Ett faktum är att hon själv medger att hon inte själv skulle klarat av detta. I en intervju i Aftonbladet säger hon: ”Någon har stått bakom min rygg och piskat på mig. Annars hade jag aldrig orkat, säger hon.” Den som läst hela serien Sagan om Isfolket och kommit till den 47:e delen, den heter Är det någon därute?
I denna del finns en efterskrift. Den heter Verkligheten bakom sagan. Där talar författarinnan ut om hur denna serie av böcker kommit till. Vi återger här något utav vad Margit Sandemo berättar i denna efterskrift.
Inspirationen kom från början när hon i en söndagsbilaga såg en kyrkomålning av en kvinna och djävulen. Hon skriver om detta så här: ”Detta var år 1980, och jag minns att jag fick en våldsam stöt genom mig vid synen av kyrkomålningen. Jag höll andan en lång stund, medan intryck och impulser strömmade på mig. Inom loppet av en kvart hade jag de tre första böckerna klara i huvudet.”

Vidare skriver hon om denna upplevelse: "En underlig, dov upphetsning jagade mig. Jag blev rädd, det hela kom för plötsligt, för intensivt och manande. Nu är jag inte ovan vid sådana impulser som utvecklar sig till romaner, men det här var något annat. Det var mycket starkare och mera tvingande än något jag upplevt förr i den här vägen." 
Vi lägger märke till att den första inspirationen kom då hon såg en bild på en kvinna och djävulen. Vidare att kraften var tvingande. Vi får redan här en fingervisning om vem som står bakom denna inspiration.

Ytterligare citat från författarinnan i denna efterskrift: "Efter att jag skrivit tre kapitel i någon sorts...trans, vill jag närmast kalla det," "Allt tydligare stod det för mig: Det var inte jag ensam som skrev det här." 
"Det blev en parallell där: Isfolket anade en större skugga än Tengel den onde. Så gjorde också jag, författaren, medan jag skrev. Det var precis som om någon ville ha sin historia berättad. Det var ofta mycket otäckt. De första böckerna skrev jag i en sorts vild frenesi, utan uppehåll, skrev liksom för livet." 
"Fick liksom aldrig fred, måste skriva, upp mitt i natten ibland, var jagad, pressad att skriva." "Jag hade lytt förlagschefen Arnesen och varit försiktig med det ockulta. Men det var inte lätt att hålla igen det. Det samlade sig upp som en bubbla, som förr eller senare måste spricka. Det gjorde den i bok 13, SATANS FOTSPÅR. Då var det omöjligt att förtränga det som låg i själva historien längre, detta mystiska som lurade i bakgrunden, och så ättemedlemmarnas egna övernaturliga gåvor."

"Men de senaste åren, efter att jag började skriva om Isfolket, har det funnits något där... Något absolut oförklarligt. På morgnarna hade jag ofta en vag förnimmelse av en stor, mörk, ytterst dominerande skugga, på alla sätt dominerande - utan att jag kunde gripa tag i bilden och utkristallisera den. Och ibland kunde jag erinra mig något annat. Något som for förbi mig, några halvt springande, halvt krypande varelser, som betraktade mig uppmanande med märkliga ögon."

 

Dessa olika citat är talande i sig själva. Det är tydlig hänvisning till mörkrets makter. Det som också utmärker denna serie om Isfolket är det ockulta inslaget, med demoner o s v. När Margit Sandemo skriver om demoner så ger hon dock en helt annan framställning av dessa än den Bibeln ger. Hon skriver:  "Det där med demonerna, till exempel. Visst var det de som kom smygande förbi mig i mina drömmar! Jag kände igen dem alla efterhand. Jag berättade gärna om dem. Ville nog försöka avdramatisera demoner lite. Avmystifiera dem, "avskrämsla" dem - om det finns något sådant ord. Många människor lider av en sådan onödig ångest för demoner, det är så mycket prat om besatthet och exorcism. Vad är det för struntprat? Fanatiskt religiösa karlars försök att dominera dumma kvinnor? "

"Jag ville få demonerna att te sig lite snällare, lite ofarligare. En liten gnutta skräckblandad förtjusning skadar ingen. Demoner kan vara ganska attraktiva, om man bara låter bli att förbinda dem med ondska." 
Demoner är definitivt inte attraktiva, som Margit Sandemo försöker framställa dem. Inget kan vara mer förödande än att inbilla människor det och leda dem till kontakt med dessa onda varelser.

Margit Sandemo berättar också en anmärkningsvärd sak i avslutningsboken. Det är om ett svenskt par som sysslade med paranormala fenomen och som ansåg att hon inte själv kunde skrivit dessa böcker. 
Det svenska paret ville tillsammans med Sandemo undersöka vem som stod bakom det hon skrev. Sandemo skriver om detta experiment:  "Jag skulle över i parallellvärlden. Den grå världen, där allt det okända, skrymt, gengångare, demoner och sådant vi bara anar, färdas."
Författarinnan förs ut i andevärlden och möter där någon som hon beskriver på följande sätt: "Nog visste jag vem det var som stod där framför mig. Det var den fallne svartängeln, enormt hög, med vingar som gick från golv till tak, han var skön som en gud och skimrande svart, inte som en neger, svartare. Han utstrålade en så förkrossande auktoritet, att jag var rädd mitt hjärta skulle brista av påfrestningen det var att se på honom. Aldrig i mitt liv har jag kunnat föreställa mig en sådan varelse!

Nu hade jag ju redan skrivit om honom, i bok nr 29, LUCIFERS KÄRLEK, men jag hade inte trott att han skulle visa sig för mig. Han sa ingenting, inte jag heller. Men jag kände hans tankar strömma in i min hjärna. De uttryckte en viss belåtenhet med mig, men mest otålighet." 
Detta avslöjande om författarinnans inspiratör kommer i den sista delen av bokserien. Hur många har då inte tagit del av den gamle förförarens budskap i bok efter bok? 
Djävulen vill på olika sätt nå fram till människorna. Det finns människor som är kanaler för förförelser som kommer från djävulen och hans andemakter. Dessa som opererar i himlarymderna för att få ingång bland människor på jorden för att fördärva deras liv för tid och evighet.

Den sista bokens titel är talande nog: Är det någon där ute? Det syftar till himlarymderna. Bibeln ger svaret på vem som verkar där, men också hur vi skall beskyddas: "Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt." Efs. 6:12-13.

Länk till artikeln

Alrunan (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter som växer vild från Medelhavsområdet till Himalaya. Det är en flerårig ört med grova, köttiga rötter utan stam, stora blad och klocklika, vita till mörkblå blommor och körsbärsstora, doftlösa, gula frukter. Roten kan bli upp till 90 centimeter lång och 4 centimeter tjock.

Alrunans frukter omnämns redan i Gamla Testamentet, bland annat i Höga Visan kapitel 7 och Första Moseboken kapitel 30, som kärleksäpplen (dudaim). Frukterna ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Alrunan hade stor betydelse inom den tidiga grekiska medicinen. Enligt Dioskorides brukade mandragoraroten kokas i vin och ges till dem som plågades av smärtor och sömnlöshet, eller som intöcknande medel inför operativa ingrepp.

 

Inom häxkonsten anses alrunans rot vara oumbärlig vid förtrollningar på grund av sitt innehåll av drömframkallande essenser. Enligt äldre legender som var i omlopp skulle alrunorna uppkomma ur "den ofrivilligt låtna säden av en renlevnads ung man som fått ända sitt liv i galgen". En annan legend sa att roten skulle frambringa ett hjärtskärande skri när någon försökte dra upp den ur marken, och den som drog skulle då ögonblickligen falla död ner. För att klara sig undan detta skulle man binda fast alrunan i svansen på en svart hund. På så sätt skulle endast ett hundliv förspillas för varje alruna. Europeisk alruna ansågs hålla särskilt hög kvalitet och betingade ett högt pris som konserverad rot. Efterfrågan motsvarade inte alltid tillgången, och förfalskningar förekom. Vanligen skars de falska alrunorna ur hundrovor.

 

Alrunans rot kan med lite fantasi till sitt utseende likna en naken människokropp och har ofta tolkats magiskt. Exempelvis ansågs alrunan om den användes som amulett ha förmågan att väcka kärlek och underlätta förlossning. Det var inte ovanligt att rötterna kläddes i kläder som en docka. Roten ansågs bringa lycka till ägaren under hela hans levnad, men han var tvungen att före sin död sälja amuletten till lägre pris än vad han själv givit, i annat fall skulle han förlora sin själ. Den som hade fått alrunan till skänks var för alltid fast i den ondes grepp.

 

Rotens medicinska verkan kommer av ett antal verksamma alkaloider, bland de viktigare kan nämnas atropin, skopolamin och hyoscyamin.

 

Växten förekommer och nämns flera gånger i J.K. Rowlings böcker om Harry Potter (där den ofta går under det vetenskapliga släktnamnet Mandragora) samt i Margit Sandemos stora romansvit Sagan om Isfolket. I fiktion ges den sällan samma funktion/verkan i olika böcker: växtens betydelse varierar med författaren. Den tar även plats i filmen Pans Labyrint  som en växt som underlättar huvudrollsinnehavarens moders förlossning.

 

I bok 33 Nattens demon, får man lära känna Tamlin. Här är en legend om hans namne.

 

Tamlin var en ung man av alvfolket som höll till i en skog i Skottland. Tamlin tog jungfrudomen av unga flickor som kom dit. Janet, dotter till earlen av Dunbar, som bodde på ett slott i närheten hade förbjudits av sin far att någonsin sätta sin fot i skogen. Men Janet var nyfiken och en dag gick hon dit och bröt en röd ros från dess buske och kallade på så sätt till sig Tamlin. Det gick med Janet som med alla flickor före henne och det dröjde inte länge förrän hennes far förstod hur det var fatt. Earlen ville genast gifta bort henne med en man som var berädd att bortse från hennes lilla snesteg.

Janet begav sig på nytt ut i skogen och bröt på nytt en ros för att få Tamlin att uppenbara sig, och när han så gjorde berättade hon allt. Tamlin berättade i sin tur att han var son till earlen av Morey och att han hade blivit bortrövad av älvorna när han varit nio år och att han nu var älvdrottningens älskare men ville vända tillbaka till människorna.

Det var allhelgonaafton, en stor festdag för älvorna, och Tamlin gav Janet instruktioner och sa att hon kunde rädda honom om hon bara inte lät sig förskräckas.
Janet gömde sig som Tamlin sagt vid en korsväg tills kvällen kom. Då hörde hon klockor pingla och älvorna kom ridande med sin drottning i spetsen och efter henne red Tamlin. Janet kastade sig fram och drog ner honom från hästen och höll honom hårt i sina armar. Älvdrottningen blev rasande och i Janets famn förvanlades Tamlin i tur och ordnign till en orm, en groda, ett fång brinnande hö, en glödgad järnstång, ett lejon och en svan. Då vred Janet halsen av svanen för att få stopp på förvandlingarna. Tamlin låg naken, men levande i hennes armar, och för att skyla honom svepte hon sin kappa kring honom. Vred tog älvdrottningen avsked av Tamlin innan hon och hennes följe red vidare.
Tamlin och Janet återvände till hennes hem där hon i sinom tid födde en gosse som växte upp till en stor hjälte som ledde skottarna till mången seger.

 

 

(FanArt Tamlin och Vanja)

I bok 29 Lucifers kärlek finns denna legend med.

Lucifer

tillhörde en stam bland änglarna, som var skapade av ökenvindens eld. Alla änglar skapades av eld, också denna stam. Men den blev danad av en eldslåga utan rök, en sådan som visar sig i ytterkanten av elden. De var alltså litegran annorlunda än de andra. I Koranen kallas den stammen Djinn.

 

 

Herren hade många änglar. Han hade givit Lucifer eller Harith som Koranen kallar honom, den skönaste gestalt och utpekat honom till en hög ställning bland änglarnas skara. Han blev satt att härska över denna världens himmel. Detta värv skötte Lucifer så väl att Herren gjorde honom till skattmästare i Eden.

 

Så skapade Herren jorden. De första varelser som fick bo där var Djinnerna. Men de kunde inte hålla fred med varandra. De slog ihjäl varandra, så deras blod rann på marken och besudlade den. Då sände Herren ut Lucifer med änglahär. Lucifer förde krig mot Djinnerna och fördrev dem ut till öarna eller till bergstrakterna, där ingen färdades.

 

Det var då Lucifer kände att han var något förmer än de andra änglarna. Han hade uträttat ett stordåd och det kunde han inte glömma.

 

Så skapade Herren människan av lera, för någon måste ju bo i detta paradis, som Djinnerna måst lämna.

 

Herren befallde alla änglar att de skulle hylla denna människa, som blev kallad Adam. Men Lucifer vägrade. Han sa;
-Ska jag, en av de högsta änglarna, hylla en varelse som är skapad av lera?
Då svarade Herren:
-Men Jag har ju skapat honom med mina händer? Du ska tillbedja allt Jag skapat!

Lucifer vägrade att nedfalla framför Adam.
Han sa stolt;
-Jag är förmer än honom, jag är äldre än honom och jag är skapad mäktigare. Du har skapat mig av eld, men honom bara av lera.

Sådant ville Herren inte veta av. Han blev både vred och sur, för Lucifers tal röjde ju att han heller inte ville tillbedja Herren själv, när han inte ville falla i beundran över hans verk. Det stötte Herren i Hans behagsjuka, för han hade aldrig tolererat andra gudar jämte sig.
Därför sade Herren till Lucifer;
-Ditt högmod och din olydnad blir ditt fall. Från och med nu berövar Jag dig allt ditt goda!
Därmed störtade han Lucifer ner i avgrunden.

 

Lucifer blev till Satan, Koranens Harith blev till Iblis (djävulen). Han blev kristendomens och islams onda makt. Människorna skyndade sig att skylla alla sina små och stora felsteg på honom.

 

Lucifers kärlek
På de tiden Lucifer ännu var Herrens ängel, med uppgift att övervaka, pröva och straffa, såg han en underskön kvinna på jorden.

 

Här går myterna isär, så som de gärna gör, för enligt den ursprungliga, blev han ju nedstörtad innan kvinnan hade skapats. Antingen var den fagra en djinn, eller så fortsatte han en tid som ängel efter att människorna hade kommit dit.

 

Lucifer hade fattat en stark kärlek för henne. Men en ängel kunde inte beblanda sig med jordens folk. Därför kunde han bara betrakta henne i tysthet, utan att hon visste något om det. Strax därefter kom hans fall och han blev helt förhindrad att se henne. Nerifrån avgrunden kunde han inte se upp på jordytan.

 

Men en av ärkeänglarna hade lagt märke till Lucifers böjelse för denna kvinna, medan han ännu var bland dem. Ängeln bad Herren om nåd för sin forne vän.

 

Herren var först oböjlig. Ingen skulle sätta sig upp emot Honom, det ville han inte veta av! Men då alla ärkeänglar bad för den fallne ängeln, gav han med sig, välvetande att hans nåd ändå inte skulle vara till någon hjälp. För han bestämde att Lucifer skulle få lov att vandra runt på jorden en gång vart 100 år.

 

Lucifer vandrade alltså på jorden en kort tid vart 100 år. Den efterlängtade kvinnan såg han emellertid aldrig mer, för hur kunde hon leva så länge, än mindre bevara sin ungdom?

 

Men Herren lät honom behålla sin längtan och smärta, väl vetande att hans vandring skulle förbli fåfäng i evighet. Sålunda fick Herren sin hämnd över Lucifer ändå.

 

 

 

(FanArt Lucifer/Marcel)

Galder är ett tecken som häxmästare ristar in på ett föremål, ibland i blod för starkare kraft. Galdrar är uppdelade i två kategorier, vitgalder och svartgalder.

Galern användes under fornnordisk tid för att förstärka det man önskade. Ville man ha god jaktlycka såg galdern ut på ett sätt. Ville man ha tur i krig såg den helt annorlunda ut.
Det var viktigt att man ritade galdern rätt, så önskningen blev uppfylld.

 

Arons sköld. Skyddsgalder att sätta över dörren.

 

Arons kvast. För att piska bort skrymt, följeandar, gengångare, förbannelser och för att trollbinda döda, mana bort stämplingar mot ens liv och för att jaga bort djävulen.

Följande text uttalas:
"Djävulsande, slug, grå, flyr med mygg i moln, sårad, sönderslagen, bankad, sjunker den mörke och sprätter, fylles med magisk binnikemask, svid dig och pina med krig, nedkravlad, arma stackare, skuren, ristad och riven. Nu är han bunden, tvingad och utstött, bunden i Fenrisulvens länkar, helvetets stackare, förvriden, ur led, som jorden gror och hatet stiger i fjärden."

 

 

 

Önskegalder. Ristas helst i blod.

 

Spökgalder. Förmåga att se det osynliga.

 

 

Kayyams insegel. Läkande och verkar mot smärta, yrsel och andra sjukdomar. Pinotecken. Motverkar också magi och olyckor.

Denna formel uttalas:
"Kristus satt framför kyrkdörren med fackla i handen, det välsignade barnet, och bok i den andra. Varför sörjer du över min son, sa salig jungfru Maria. Jag är sårad och sjuk, sa Herren Jesus: Jag skall bota dig från fotsmärtor, handsmärtor, ångerstsmärtor och hjärtsmärtor och den allra värsta smärta. Hans sjukdom försvann. Var och en som gömmer på denna bön skall bli av med sin sjukdom."

Sämund den klokes lyckoknut.

 

 

Kung Salomos insegel. Ger gott skydd och goda drömmar. Ristas på surtarbrand.

Markus insegel. Mot alla sjukdomar.

 

 

Livsgaldern. Livets tecken. Ristas helst i ädelgran med blod.

 

 

Rotas-kors. Mot svartgaldrar och onda andar. Ristas på sutarbrand.

 

Tors hammare. Det mäktigaste tecknet i all magi. Ristas i blod på koppar från tre kyrkklockor under pingstmässan.

 

 

? Ristas i ekträ.

 

 

Skyddar mot det osynliga, så som gengångare, skrymt och annat namnlöst som inte kan ses med ögonen.

 

 

 

Rotaskors. Används mot svartgaldrar och onda andar

 

 

Ett tecken för att bringa olycka på sin fiende.

 

 

Skyddsgalder för att undslippa förbannelser och annan ond magi.

 

 

Galder för att öpnna lås.

 

 

Galder för att få fiskelycka.

 

Ett klipp gjort av ett Isfolket fan. Det är legenden om vargbyns jungfrur som berättas. Berättelsen kan återfinnas i bok 34 Kvinnan på stranden.

 

Ett klipp från den teateruppsättning som framfördes i Norge. Det är Margit själv som läser förorden.





MARGIT SANDEMO - The Legend of the Ice People, the original score "Sol av Isfolket" by "Tengels Folk", NORWAY. Composer: Marit Karlberg, lyrics: Eldgrim Springgard.
Hardingfele, seljefløyte, sekkepipe, munnharpe, bukkehorn, lur, tromme, trøorgel, harpe, lyre, gitar  - og stemma. Musikarane (Tengels Folk) er av dei fremste i landet; Jan Beitohaugen Granli er fem gonger Noregsmeister på hardingfele, Marit Karlberg (song), Rune Glimsdal (orgel og perkusjon), Stein Villa (strengeinstrument og fløyte), Eilif Gundersen (bukkehorn, lur, seljefløyte og tamburin) - og Margit Sandemo, som les forordet på plata. www.studiostabbur.no - [email protected]
(BESTILL CD / LM10-40N)

Jag kan inte garantera att informationen här nedan stämmer. Det är taget ifrån boknöjes hemsida



OBS! Priserna gäller fr.o.m. 2010-01-01.


Alrunesmycke

Silver, inkl. kedja                                    325:--

Guldörhänge, 18 karat                        1.045:--/par (522:50/st)

Galdersmycke

Litet smycke i silver                                325:--

Guldsmycke , 18 karat                           675:--

Silverörhänge                                          400:--/par (200:-/st)

Guldörhänge, 18 karat                        1.175:--/par (587:50/st)

Soltecknet

Ny design helt i silver 375:--

Gripensmycke
Silver, inkl. kedja                                    325:--

Guldsmycke, 14 karat                            690:--

Porto och Postförskottsavgift tillkommer

Om du av någon anledning vill returnera ditt smycke, ska detta göras med REK-post.

Postens kvitto gäller som underlag för vår garanti på 1 år.

Beställer gör du enklast på: [email protected] eller telefon 042 – 13 64 15

Du kan också skicka beställning till:

Schibsted Förlag AB

Box 7104

250 07  Helsingborg